Hos vikingarna var en ring inte i första hand ett smycke. Det var två betydligt allvarligare saker: silver och ett givet löfte.
Ett smycke som också var ett bankkonto
Vikingatidens ekonomi fungerade efter ädelmetallens vikt. Under lång tid fanns inga präglade mynt med fast värde: man vägde silvret. Armband och ringar (baugar) fungerade som en bärbar värdereserv – man klippte av en bit för att betala, vilket förklarar de skatter fyllda med “hacksilver” som hittats över hela den nordiska världen, som Cuerdale-skatten i England, en av Europas största. Att bära sin rikedom på armen eller fingret innebar att man hade den nära till hands.
Ringen man svor vid
En ring kunde också besegla ett åtagande. Isländska källor beskriver eiðbaugr, edsavläggningsringen som förvarades i helgedomen eller på tinget, där de mest högtidliga ederna avlades. Landnámabók berättar att översteprästen bar den på armen vid tingen och färgade den med offerblod. Att svära vid ringen innebar mer än bara ord: man tog gudarna som vittnen.
Och symbolerna?
Autentiska nordiska ringar är ofta enkla: en tvinnad skena, några stämplar. De utarbetade mytologiska motiven vi ser idag – vargar, drakar, runor – är främst en modern tolkning, inspirerad av den verkliga vikingakonsten men anpassad för dagens smycken. Det är ingen brist: det är ett sätt att låta den nordiska fantasin leva vidare på fingret idag.
Våra vikingaringar förvaltar dessa två arv, materialet och symbolen. Beroende på vilken varelse som talar till dig, utforska även våra vargringar eller våra drakringar.
