Det finns inte «en» vikingastil, utan en hel följd. Den nordiska konsten under vikingatiden utvecklades under mer än två århundraden genom en handfull stilar som experter idag kan datera nästan som geologiska lager.
Träet först
Den stora skandinaviska konsten var främst en träkonst, och den har sällan överlevt. Det spektakulära undantaget är Osebergsfyndet i Norge: stäven, slädarna och djurhuvudena som hittades där är täckta av flätmönster med en häpnadsväckande finess, bevarade av leran. Det är vårt bästa fönster mot vad vikingarna faktiskt såg i sina egna hem.
En historia i flera skeden
Arkeologer särskiljer en rad stilar som avlöser varandra: Broa-Oseberg, sedan Borre, Jelling, Mammen, Ringerike och slutligen Urnes. Varje stil har sin signatur – «gripdjuret» från Borre, de stora djurbanden från Urnes. Den sistnämnda stilen lever kvar inristad i träet i en norsk kyrka, Urnes stavkyrka, som gett stilen dess namn och finns med på UNESCO:s världsarvslista.
Gudar i hemmet
Nordborna tillverkade också små figurer av sina gudomligheter – föremål för hängivenhet eller amuletter som man förvarade hemma. Att dekorera sitt hem med ett nordiskt motiv är alltså ingen modern nyck: det är att fortsätta en mycket gammal tradition.
Våra föremål för Vikingainredning, våra tavlor och våra statyer använder denna repertoar av flätmönster och figurer.
