Jormungandr: Allt du behöver veta om Midgårdsormen
Bland de nordiska gudarna finner vi Loke. Som son till jätten Farbauti och Laufey är han guden för list, illusioner och tvedräkt. Dikten Lokasenna 9 avslöjar att han och Oden ska ha ingått en pakt så att Loke kunde införlivas i asarnas pantheon. Hingsten Svadilfari, som förvandlades till ett sto, gav för övrigt tillsammans med listens gud upphov till Sleipnir, den mäktigaste gudens åttabenta häst.
Loke är också förälder till flera spektakulära varelser. I kapitel 34 av Snorres Edda (Gylfaginning) sägs det att han blir far till flera monstruösa barn. Jättinnan Angerboda är deras mor. Det finns Hel, Jormungandr och Fenrisulven, som alla växte upp i Jotunheim. Profetiorna kring deras födelse beskriver att dessa barn kommer att orsaka gudarnas olycka. Det är av denna anledning som de gör sig av med dem, där Oden tar på sig detta uppdrag.
Först har vi Hel, vars ansikte till hälften är försänkt i dödens mörker. Dödsgudinnan skickas därför av Oden till Nifelheim (eller Helheim), riket för dem som inte dött i strid (utan av sjukdom eller ålderdom). Hon blir därmed väktare och härskare över denna kalla och mörka plats.
Vargen Fenrisulven växer sig så stor att endast Tyr har modet att mata honom. Asarna beslutar då att kedja fast honom, först med kedjan Loeding, som en utmaning. Modellen Dromi, som är mer solid, lyckas inte heller hålla vargen. Det är slutligen det magiska bandet Gleipnir, i form av ett sidenband, som lyckas hålla honom fängslad.
Jormungandr, som är den vi fokuserar på i denna artikel, bedöms som alltför farlig av Oden och de andra gudarna redan vid födseln. Den mäktigaste gudomen tar då tag i ormen för att kasta ner honom i havet kring Midgård, människornas värld. Vid det tillfället är Jormungandr bara en liten orm, men han skrämmer redan gudarna. Kapitel 34 i Gylfaginning beskriver detta ögonblick:
« Han kastade ormen i det djupa havet som ligger runt alla länder, men ormen växte så mycket att han nu, levande mitt i havet, omringar alla länder och biter sig själv i stjärten. »
Det är nämligen inte så att Jormungandr slutar växa bara för att han kastats på en plats han inte känner till. Hans tillväxt är så imponerande att han omsluter hela Midgård.
Framställningen av Midgårdsormen
Guden Lokes son kallas även Midgårdsormen. Detta beror dels på hans gigantiska storlek, som enligt historiska berättelser gör att han kan omsluta världen och till och med bita sig själv i stjärten. Detta namn är också en följd av hans födelse, då han kastades i människovärldens hav av Oden.
Etymologin för Jormungandr kommer från fornnordiskan. Jormun- representerar djurets enorma storlek medan gandr betyder monster. Genom att kombinera dessa två ord får vi ett enormt monster, vilket är en ganska bra beskrivning av detta djur. I Snorres Edda kallas han Miðgarðsormr. På fornnordiska betyder det världsorm eller Midgårdsorm. Suffixet “ormr” betyder orm, en annan benämning på monstret. Han kallas även Naðr eftersom han är besläktad med en drake.
Som väktare av Midgård eliminerar han slutligen alla som inte är inbjudna dit. Det är därför Jormungand ses som en symbol för beskydd för människorna. Vikingarnas värld såg sig alltså vara beskyddad av denna gigantiska havsvarelse. Vikingarnas sjöräder i Europa präglades av våldsamma fenomen, stormar och tidvattenvågor. Hans närvaro bidrog till slut till att bevara jordens sammanhållning. För människorna är han en symbol för havet, som på samma gång är vidsträckt, mystiskt och farligt.
Skaldedikten Ragnarsdrápa kallar honom för övrigt med kenningar, metaforer i det skandinaviska språket, som endiseiðrallralanda, vilket betyder “gränsfisk för alla länder”. Den andra skaldedikten Húsdrápa använder kenningen storðar, för “världens halsband”, och stirðþinullstorðar, för “världens styva rep”. Skalden Eysteinn Valdason betecknar Jörmungand med kenningen seiðrjarðar, som översätts till “jordens fisk”. Andra metaforer av detta slag existerar, vilket bevisar ormens betydelse för vikingarna.
Egenskaperna hos Jormungandr
Jormungandr är en gigantisk orm som lever i Midgårds hav. Eftersom han beskrivs som ett monster var han uppenbarligen inte särskilt vacker att se på. Ormen jämfördes också med en drake. Hans storlek är sådan att man kan säga att detta djur är det största odjuret i nordisk mytologi. Det är inte för inte som han växte upp under sina första månader i Jotunheim, jättarnas rike.
Utöver sin storlek som omsluter världen är Jormungandr kapabel att spruta dödligt gift. Det är de stora tänderna i hans gap som gör att han kan sprida sitt gift. Hans gap är så stort att ormen kan svälja vilken gud eller jätte som helst hel.
Man kan tro att ormens stora storlek ger honom en stark personlighet. Men det finns få historiska källor som beskriver Jormungandr:s karaktär. Vi kommer senare att förklara att han mötte Tor flera gånger och att det inte gick särskilt bra. Detta monster tillbringar en stor del av sin tid på havets botten, gömd i mörkret och ensam. När han stiger upp till ytan kan man slutligen säga att han uttrycker sin ensamhets vrede. Det är av denna anledning som ormen har en särskilt våldsam och aggressiv attityd när han kommer upp till ytan.
Detta beteende blir särskilt synligt i hans relation till åskguden Tor.
Konfrontationerna med Tor
Mellan havsormen och guden som frammanar åskan kan man till och med säga att de hatade varandra. Men av vilken anledning?
Jormungandr och Tor möttes vid tre tillfällen. Kapitel 46 i Snorres Edda (Gylfaginning) berättar om besöket som Tor och andra gudomliga följeslagare gjorde hos Utgårdaloke, jätten och herren över borgen Utgård i Jotunheim. I syfte att förödmjuka gudarna föreslår kungen flera utmaningar som verkar lätta vid en första anblick. Tor måste bland annat lyfta en katt men lyckas inte med det. Trots sina ansträngningar lyckas han bara få en av kattens tassar att lämna marken. De andra utmaningarna bestod i att tömma ett dryckeshorn och besegra en gammal amma.
Nästa dag avslöjar jätten att prövningarna var manipulerade genom virtuella illusioner: katten var Jormungandr, dryckeshornet var kopplat till havet och den gamla amman var ålderdomen själv. Men istället för att förödmjuka Tor, berättar kapitel 47 i samma poetiska verk att det var en uppvisning för alla jättar:
« Att du lyfte katten verkade inte mindre anmärkningsvärt för mig. För att säga sanningen, alla som såg att du lyckades lyfta en av hans tassar från marken blev rädda, för denna katt var inte vad den verkade vara: det var Midgårdsormen, som ligger runt alla länder och vars storlek knappt är tillräcklig för att hans stjärt och huvud ska kunna röra vid jorden. Men du lyfte honom så högt att du bara var en kort bit från himlen. »
Från det ögonblicket bestämde sig Tor för att besegra Jormungandr, vilket är ursprunget till hatet mellan de två.
Midgårdsormen och åskguden möts en andra gång. Flera historiska dikter anger att Tor en dag tog skepnaden av en ung man för att fiska i Midgård tillsammans med jätten Hymer. När de seglar en bit ut använder guden ett oxhuvud som bete. Han vill bege sig ut på djupt vatten men jätten vägrar av rädsla för ormen. Tor beger sig dit ändå och det är Jormungandr själv som biter på kroken. Kraften som djuret utvecklar är så stark att Tor nästan ramlar i havet. Men guden lyckas dra upp honom för att slå honom med sin hammare Mjölnir. Tyvärr klipper jätten av linan av rädsla och släpper ormen. Rasande kastar Tor jätten överbord.
Denna legend gör att hatet mellan de två blir ännu starkare. Eftersom han var nära att bli träffad av den berömda hammaren, känner ormen nu också ett hat mot Tor.
Världens undergång enligt nordisk mytologi kommer att ske under slaget vid Ragnarök. Det är under detta slag som Loke, de tre varelsernas far, leder jättarna mot gudarna. Fenrisulven kommer att lyckas slita sig loss från sina kedjor för att delta i striden. Hel kommer dock inte att delta, men hon skickar en armé av döda som leds av hennes far. Jörmungand kommer att orsaka en tidvattenvåg över länderna eftersom han grips av jättarnas raseri. Hans ankomst beskrivs i kapitel 51 i Gylfaginning:
« Då kommer havet att svämma över länderna, eftersom Midgårdsormen, gripen av sitt “jätteraseri”, når stranden. […] Midgårdsormen kommer att spruta så mycket gift att han stänker ner hela luften såväl som havet. Han kommer att vara absolut skräckinjagande och han kommer att gå fram vid vargens sida ».
Texten förklarar att Oden kommer att kämpa mot Fenrisulven, som dödar honom eftersom Tor inte kan komma till hans hjälp. Han kommer nämligen att ha fullt upp med att kämpa mot Midgårdsormen:
« Vid hans sida rider Tor, men han kan inte komma honom till hjälp, eftersom han har fullt upp när han kämpar mot Midgårdsormen. […] Tor kommer att döda ormen och ta nio steg till innan han faller död till marken, på grund av giftet som ormen sprutar på honom. »
Arkeologiska spår
Myten om Tors fiske som beskrivits tidigare har avbildats på flera stenar från vikingatiden. Detta visar alltså hur populär denna historia var.
Det bäst bevarade spåret är Altunastenen i Sverige. Den dateras till 1050 och föreställer Tor som håller sin hammare i ena handen och en fiskelina i den andra. I änden av denna finner vi havsormen. Man ser även gudens fötter som går genom båten, vilket verkligen ekar av vad legenden beskriver.
Gosforthkorset i England dateras till 900-talet. Man ser även där en man som håller i en hammare. Men det som är slående i denna framställning är att ett oxhuvud finns i änden av linan.
Ardre VIII-stenen hittades på Gotland, Sveriges största ö. Av de 8 stenar som hittats har 7 runinskrifter. Hoerdum-stenen dateras till en period från 700- till 1000-talet. Denna gång kommer den från Danmark.
Dessa tre sista arkeologiska spår föreställer två personer som fiskar efter ett djur. Även om detta inte är identifierat, kan man lätt ana att det är myten om Tors fiske som det handlar om.
Jormungandr och hans konfrontation med guden är så viktiga att de har beskrivits i serietidningarna Marvel: en första gång i juni-juli 1978, och en annan i juni 1987. Många varelser i datorspel är också inspirerade av Midgårdsormen.
