Midgard: människornas rike
Den nordiska mytologin består av flera olika världar och riken. Bland dem finns Midgard, och i den här artikeln får du lära dig mer om detta fascinerande rike! Det är nämligen ingen mindre än människornas hemvist.
I universums begynnelse fanns det bara två olika världar: Muspelheim, som var mycket varmt och fyllt av glöd, och Niflheim, som tvärtom var fruset och täckt av is. Niflheim, som även kallas dimvärlden, genomkorsas av floderna Élivágar som ger lite rörelse åt den annars stela isen.
Det var i dessa floder som rimtursen Ymer föddes. Han gav sedan upphov till en sexhövdad jätte, ett jättepar samt kon Audhumla. Hon hade så stora juver att mjölken som strömmade ur dem bildade fyra floder. Audhumla födde Buri, som i sin tur blev far till Bor. Bor blev far till de tre första asagudarna: Oden, den störste av gudarna, Ve, anden och spiritualitetens gud, och Vile, viljans gud.
En dag ville dessa tre bröder mörda rimtursen Ymer. Han var så enorm att blodet som flödade från hans kropp dränkte alla andra jättar. Endast Bergelmer och hans maka överlevde, vilket gör dem till förfäder till alla framtida jättar. Efter mordet transporterade Oden, Ve och Vile Ymers kropp till världens mitt i Niflheim, Ginnungagap.
Vid det tillfället skapade de jorden av hans kött, och haven och sjöarna av hans blod. Benen användes för att skapa bergen. Hela hans kropp användes för att bygga något användbart. Hans skalle blev till himlavalvet, medan hans hjärna användes för att skapa molnen. Tänderna och benflisorna blev till stenar och klippor. Ymers ögonbryn användes för att bygga en mur som skydd mot jättarna.
Det är alltså tack vare rimtursens kropp som de sju andra världarna i den nordiska mytologin skapades. Universum och alla dessa världar hålls uppe av Yggdrasil, livets träd. I Ymers kött upptäckte gudarna varelser som liknade maskar. De tre bröderna gav dem intelligens och mänsklig form: det var så dvärgarna föddes. Fyra av dessa dvärgar placerades vid varsitt hörn av himlavalvet. Nordre, Sudre, Vestre och Austre har därmed gett namn åt de olika väderstrecken.
Enligt vissa nordiska texter hade dvärgarna sin egen värld: Nidavellir. Det sägs också att de ursprungliga is- och eld-världarna, Niflheim och Muspelheim, en gång var en och samma. Ur denna skapelse föddes Midgard.
Midgard, en central plats
Namnet Midgard har flera olika etymologiska källor. På fornnordiska framträder det som Miðgarðr, medan det på forn-saxiska (motsvarigheten till forntyska) är Middilgard som dyker upp i Heliand, dikten om livet. Dessa former härstammar från urgermanskans midja-gardaz. Det är en kombination av midja, som betyder mitten, och gardaz, som representerar inhägnaden.
På fornnordiska betyder namnet Midgard “den mellersta inhägnaden”. Varianter finns i form av “den centrala inhägnaden”. Ordets ursprungliga betydelse är en referens till den mänskliga civilisationens position inom de nio världarna. Det finns en annan betydelse relaterad till ordet Midgard. Den första delen representerar mitten horisontellt, medan den andra refererar till den vertikala positionen. “Gard” återfinns också i namnet Asgård, som är gudarnas och asynjornas värld.
Alla delar av Ymers kropp användes för att skapa jorden där den mänskliga civilisationen bor. Detta rike finns inom de nio världarna men är det enda som är synligt för människan. Man bör veta att de andra världarna, som kan korsa Midgard, alla är osynliga.
Med tanke på dess centrala plats inom Yggdrasil var Midgard det första riket som skapades av de tre gudarna. I det centrala planet finns även Jotunheim, världen dedikerad till jättarna. De gamla texterna i Snorres Edda placerar denna värld i öster. Svartalvheim är den andra världen som upptar trädets mitt. Det är de mörka alvernas, svartalvernas, domän. Dvärgarna bor också där, vilket skapar en förväxling med Nidavellir, det andra riket för dessa varelser.
Efter skapelsen av universums mitt beslutade Oden, Vile och Ve att skapa två andra nivåer. Ovanför Midgard ligger Asgård, asagudarnas och Valhalls domän. Vanaheim är vanernas rike. Trots kriget mellan de två gudagrupperna finns Vanaheim i Yggdrasil, dock långt från Asgård. Alfheim är ljusalvernas rike. Under Midgard, på den lägre nivån, ligger Muspelheim och Niflheim, för eld och is. Slutligen är Helheim det sista riket. Det är platsen där de döda som inte levt ett gott liv hamnar. Detta inkluderar även personer som dött av sjukdom och ålderdom.
Vissa källor och uppfattningar placerar rikena annorlunda. Svartalvheim ligger snarare på den lägre nivån, medan Muspelheim, eldens rike, ligger bredvid Midgard.
Midgards centrala plats gör detta rike till en balanspunkt. I Yggdrasil liknas det vid stammen. Dess förstörelse skulle därför innebära att trädet huggs ner och att hela världen går under. De mörka världarna nedtill och gudarnas världar högre upp skulle därmed separeras. Midgard upptar slutligen en central plats och har en viktig innebörd.
En gruppering i par
Det speciella med världarna i den nordiska mytologin är att de kan grupperas i par. Denna gruppering görs med hjälp av den motsatta betydelsen av de olika rikena. Man får då:
- Muspelheim och Niflheim för motsättningen eld/värme och is/kyla.
- Vanaheim och Jotunheim för motsättningen skapelse och förstörelse.
- Alfheim och Svartalvheim för motsättningen ljus och mörker.
- Asgård och Helheim för motsättningen krigardöd och profan död.
Som symbol för balansen kan Midgard därför inte korsas med ett annat vikingarike.
Midgårdsormen: Jormungandr
Jorden och världen Midgard består av en vidsträckt vattenmassa. I havet, som beskrivs som ogenomträngligt, finner vi Jormungandr, den gigantiska havsormen. Han är så stor att han kan omringa världen med sin kropp och till och med bita sig själv i svansen. Ägir och Ran lever i havets djup och dödar olyckliga sjömän.
Enligt Snorres Edda är Jormungandr son till lögnens gud Loke och jättinnan Angerboda. Kort efter födseln kastade Oden honom i Midgards vatten. Det var på grund av sin tillväxt som ormen nådde en gigantisk storlek och lyckades täcka hela människornas värld. Varelsen kallas därför även Midgårdsormen.
Kapitel 34 i Gylfaginning beskriver detta ögonblick:
« Han kastade ormen i det djupa havet som ligger runt alla länder, men den växte så mycket att den, levande mitt i havet, nu omringar alla länder och biter sig i svansen. »
Genom att omringa Midgard med sin gigantiska storlek skyddar Jormungandr människornas värld från andra individer som vill ta sig in utan tillåtelse. Trots att han är motsatsen till de viktiga gudomarna är han alltså en symbol för skydd för människorna. Midgårdsormen är också ursprunget till alla marina fenomen som vikingarna upplevde under sina räder i Europa: stormar och tidvattenvågor.
Om Oden kastade honom i Midgards hav vid födseln var det för att han visste att han besatt en stor kraft. Tack vare sin storlek var han fruktad av alla och ingen vågade möta honom förrän vid Ragnarök. Endast Tor vågade under en fisketur med rimtursen Hymer. Han använde ett oxhuvud för att locka Jormungandr. När monstret kom upp ur vattnet lyfte Tor sin hammare för att slå honom. Men Hymer, skrämd av platsen och ormen, skar av linan. Ormen försvann och Tor, rasande, knuffade sin kollega överbord för att få honom att försvinna för alltid. Nästa strid mellan de två kommer att äga rum vid Ragnarök.
En koppling till Asgård
Innan vi tar upp Midgard under den sista striden vid Ragnarök måste vi nämna människornas världs koppling till gudarnas.
Visste du att Midgard kallas Mannheim (för “människornas hem”)? Detta beror på en gammal benämning där alla riken hade ett suffix på -heim. Det betyder rike eller värld på vikingatidens fornnordiska, medan suffixet -gardr snarare motsvarar inhägnad.
Midgard är alltså platsen där vikingarna bor. De ägnar sig åt sina sysslor som plundring och erövring av territorier, särskilt de i England. Vikingarna stred tappert med sina yxor och sköldar. De mest krigiska och förtjänstfulla av dem skickades till Valhall, vikingarnas paradis, i Asgård, gudarnas domän. Valkyriorna valde alltså ut männen som skulle bli einhärjar.
Bifrost, som betyder “den darrande bron”, är namnet på bron som förbinder Asgård med Midgard. Det är en regnbåge i tre färger. Bland dem är färgen röd en brinnande eld. Om Bifrost brinner konstant är det för att hindra jättarna från att använda den. Den beskrivs som mer solid än något annat bygge. Heimdall, en asagud, är dock vaktpost för denna bro. Byggnaden kommer särskilt att kollapsa när Muspelheims söner anländer under Ragnaröks slutstrid och korsar den. Men vad händer med Midgard under Ragnarök?
Midgard under Ragnarök
Vikingakrigarna, einhärjarna, förbereder sig i dagar i Valhall för Ragnaröks strid. Där kommer de att möta jättarna samt andra monster som symboliserar förstörelsens krafter.
Eddornas manuskript beskriver världens förstörelse och därmed Midgards undergång under den sista striden mellan olika gudomar. Under striden är det nämligen Oden, Tor eller Frej som kommer att möta Loke, Fenrisulven eller Midgårdsormen.
Det är verkligen Jormungandr som stiger upp ur haven för att sprida sitt gift över land och hav när hans bror, vargen Fenris, bryter sig loss. Vi noterar då vattennivåernas stigning och att länderna dränks. Den poetiska Eddan beskriver detta ögonblick:
« Hotet kommer från öster, med sin sköld höjd,
Midgårdsormen vrider sig av raseri,
Den stora ormen piskar då vågorna, gripen av detta raseri. »
Vigrid-fältet, på 100 mil, kommer att vara platsen för den slutgiltiga konfrontationen. Det är här Midgard kommer att förstöras och allt liv kommer att ta slut. Människorna kommer att gå under, Fenris kommer att döda Oden, Heimdall och Loke kommer att döda varandra. Frej kommer att kämpa mot jätten Surt men kommer att dödas eftersom han inte har sitt magiska svärd. Nästan alla deltagare kommer att finna döden.
Vad gäller Jormungandr kommer han att orsaka stora skador, både på människor och gudomar. Han kommer visserligen att dö i mötet med Tor, men kommer att lyckas ta med sig åskguden tack vare sitt gift. Efter nio steg faller den store guden och hans hammare. Vattnet kommer att dränka länderna, vilket kommer att föra med sig Midgard.
I kapitel 52 i Vafþrúðnismál, den tredje delen av den poetiska Eddan, beskriver berättelserna vad som händer med de avlidna människorna från Ragnarök. Boningarna är många och kan vara goda eller dåliga. Kapitel 53 förklarar gudarnas och jordens öde. Mänsklighetens boningsplats kommer då att stiga upp ur havet igen, vilket markerar Midgards återkomst, vackert och grönskande. Människoparet Liv och Livtraser, som gömde sig i skogen under Surts brand, kommer att vara de enda överlevande vid den profetiska världens slut. Paret kommer då att befolka Midgard på nytt.
