Valhall är en legendarisk plats i nordisk mytologi. Det är dit vikingakrigare kommer efter att ha dött i strid. Men vad representerar platsen egentligen för den skandinaviska kulturen? Vi berättar allt i den här artikeln.
Valhall, en plats kopplad till gudarna
De första omnämnandena av Valhall finns i två anonyma dikter. Den första hyllar kung Erik Blodyx död, som stupade år 954 i York, den engelska staden som erövrats av den stora hednaarmén. Den andra hyllar Håkon den godes död i Norge, en annan stor kung. Han dog också i strid, år 961. Dessa två texter beskrev en aristokratisk syn på livet, eftersom endast ett fåtal privilegierade, noggrant utvalda personer, fick tillträde.
Den poetiska Eddan beskriver Valhall på följande sätt: “Gladsheim heter den femte, där den gyllene glansen i denna hall har spridit sig över världarna, det legendariska Valhall där Oden varje dag väljer ut de einherjar som stupat i strid.”
När man känner till vikten av Eddans heliga texter kan man genast konstatera att det är en mytisk plats. I nordisk legend finns det nio världar, däribland Asgård. Det var på denna plats (byggd av Bors söner: Vile, Ve och Oden) som asarna, inklusive Grimner, levde. Detta namn är ett annat sätt att kalla den viktigaste nordiska guden Oden – ganska coolt, eller hur?
Dessa nio världar är dessutom byggda på världsträdet, som råkar vara Yggdrasil. Det var alltså i Asgård som gudarnas fantastiska tempel, Valhall, fanns. Etymologiskt kommer ordet Valhall från fornnordiskans Valhöll. Det består av “valr”, som betecknar de döda på slagfältet men också hästen, och “hǫll”, som betyder hall. Snorres Edda kan också syfta på palatset, och det kallas även för de dödas sal.
Hur ser vikingarnas Valhall ut?
Valhall beskrivs som ett mycket stort palats. Det är så högt att vissa menar att man inte kan se toppen. Taket består av gyllene sköldar, troligen av björk. Det är inte förvånande att se ett sådant föremål, som är nära förknippat med nordisk kultur. Krigsspjut fanns också på plats. Skalden Tjodolf från Hvin beskrev det för övrigt så här:
“Under stenregnet,
de kloka krigarna
på sina ryggar lät glimma
Svaftnirs halls björkbark.”
Vikingadikten Grimnismål nämner särskilt att palatsets tak är täckt av rent, gnistrande guld. Inne i Valhall fanns Hlidskjálf. Denna plats betecknar högsätet från vilket Oden, sittande, kunde observera alla världar, inklusive människornas värld och allas aktiviteter. Den mäktigaste vikingaguden kallas för övrigt ibland för Hlidskjálfs herre i skaldediktningen.
Valhall har 640 dörrar. Huvudingången vaktas av vargar och örnar som flyger ovanför. Detta förhindrar alla yttre angrepp. Framför dörren finns också trädet Glasir, som består av blad av guld. Det sägs för övrigt vara en metafor för guld.
Inuti har palatset enorma säten klädda i läder från drakar och legendariska bestar. Det finns också välfyllda bord och bufféer för att ta emot de döda på rätt sätt. Dessa invånare i vikingarnas paradis får boende och mat fram till tidens slut, något vi ska se närmare på senare. Men vem får egentligen tillträde till Valhall?
Flera platser inom Valhall
Valhall är platsen där de mest förtjänstfulla vikingakrigarna möts. På slagfältet väljs de ut av valkyriorna, döttrar som guden Oden sägs ha valt ut noggrant. Vissa krigare, som ville överleva striderna, vågade inte titta upp mot himlen för att inte dra till sig uppmärksamheten från valkyriorna, som kunde låta dem dö i syfte att hämta dem.
Man bör veta att det gjordes en skillnad mellan platserna för de döda.
Helheim tog emot dem som dött av ålderdom, sjukdom och andra dödsfall som, enligt dem, inte var värda att hedras. Boningen, förkortat Hel efter gudinnan Hel, Lokis dotter. De olika texterna beskriver platsen som mörk, dimmig och kall. Den befolkas av varelser som jätten Hræsvelgr eller Garm, en monstruös hund. De som hamnar i Hel bär dessutom på en viss vanära.
Fölkvangr, tillägnad Freja, är hem för de vikingar som kämpat för att skydda sina familjer, klaner eller utfört andra defensiva uppdrag. Platsen, som också kallas “folkets fält”, beskrivs som ett lantligt paradis men också som en plats för vila och belöning.
Valhall är till för de vikingar som stupat under anfall. De ägnar sin existens åt krig, och det är därför den mest prestigefyllda platsen för skandinaviska krigare.
Ett heligt paradis för vikingarna
När de anländer till detta stora paradis tar kämparna namnet einherjar. Det betyder “de som utgör en armé” och syftar på dem som dött på slagfältet med vapen i hand.
Det är av denna anledning som vikingarna har en viss dragning till strid. De vill inte göra sin gud besviken genom att inte bli välkomnade till paradiset, och det är detta som ger dem deras stora styrka att segra.
Var medveten om att en vikingakrigares liv var särskilt kort. De många resorna och plundringstågen var mycket farliga, vilket gjorde att få vikingar blev över fyrtio år. Det eviga livet i Valhall lockade särskilt aristokratiska krigare. Eftersom vi vet att många vikingar ville ha makt, representerar detta en betydande del av befolkningen. Det sägs att Valhalls hall rymde hundratusentals krigare, cirka 614 400.
De ädlaste krigarna och ledarna tillbad Oden. Bönderna tillbad främst Tor för att säkerställa fruktbarhet på sina marker. Bilskirnir är för övrigt ett palats som inhyste åskguden.
Valhall utgjorde alltså en viktig motivation för vikingarna. Det hjälpte dem att eliminera sin rädsla under strider och därmed bli fruktade av sina motståndare. De skandinaviska krigarna kunde på så sätt besegra överlägsna styrkor, medan andra civilisationer kunde ha förlorat modet på grund av de många dödsfallen på slagfältet. Vissa kunde ha otroliga förmågor, som bärsärken, som gick in i ett heligt raseri vilket gjorde honom övermänsklig.
Den kristne lärde Snorre Sturlasson lärde oss att Oden också var känd under namnet Valfader, de stupades fader. De vikingar som föll tappert i strid var som hans adoptivsöner. Det var för att få ta del av en sådan ära som de var beredda att riskera en blodig död.
Mat för krigarna
Som beskrivits tidigare välkomnas krigarna som anländer till Valhall med en stor festmåltid. De får mat och husrum fram till tidens slut. Einherjarna livnär sig på köttet från galten Sæhrímnir. Detta djur återuppstår varje kväll för att ätas nästa dag. Det kokas varje dag av kocken Andhrímnir i hans kittel som heter Eldhrímnir. Endast Oden äter inte. Han dricker bara vin som måltid och ger sin mat till sina vargar.
När det gäller dryck dricker vikingarna mjölk från geten Heidrun. Det är i själva verket mjöd, en dryck som är mycket uppskattad i denna del av norra Europa. Inne i Valhall betar geten av bladen från trädet Læradr. Det kallas Hléraðr på fornnordiska, vilket betyder “den som skänker vila”. Detta träd ger även föda åt hjorten Eikthyrnir. Det sägs om honom att han dränerar så mycket vatten genom sina horn ner till världen Hvergelmir, att det är från dem som alla floder i asarnas domän härstammar.
Banketten, som är så riklig att varje krigare kan äta sig mätt, serveras av samma valkyrior som hämtade vikingarna som dött i strid.
Ragnarök och Valhall
Varje dag väcks einherjarna av tuppen Gullinkambi. De klär på sig, tar på sig sina rustningar och går sedan för att strida mot varandra i en inhägnad, ända till de dödar varandra, på fältet Idavoll. Om de kan göra detta är det för att de sedan återvänder till livet. Krigarna återvänder sedan från inhägnaden med hästar för att äta dagens första mål mat, runt klockan nio på morgonen. Denna måltid varar under en stor del av dagen. Varje kväll konsumeras den enorma galten Sæhrímnir.
Vafþrúðnismál, Eddans tredje dikt, beskriver detta ögonblick:
“Alla einherjar
på Odens äng
varje dag kämpar.
De utser de döda,
sedan, från striden, till häst de återvänder.
Tillsammans sitter de sedan, försonade.”
Krigarna i Valhall väntar på dagen då palatsets 640 dörrar ska öppnas så att de kan utkämpa Ragnarök, vid asagudarnas sida.
Snorre Sturlasson beskriver detta ögonblick:
“Åtta [stora] hundra einherjar
ska gå ut samtidigt genom varje dörr
när de ska gå ut för att strida mot vargen.”
Denna strid representerar världens undergång enligt nordisk mytologi och kallas Ragnarök. Denna slutstrid, där asarna möter jättarna, markerar slutet för människan och de olika gudarna som deltar. Striden äger rum på Vigrids slätt.
Einherjarna kommer där att möta fruktansvärda varelser. Den mäktiga Midgårdsormen (också känd som Jörmungand) som steg upp ur havet, kommer att spruta gift i alla riktningar och orsaka enorma vågor över landområdena. Han kommer att dödas av Tor, som själv kommer att duka under av sina sår. Eldjätten Surt kommer att sätta Asgård i brand.
Denna strid kommer att kräva många dödsoffer. Vargen Fenrisulven sliter sig från sina kedjor och dödar Oden. Listens gud Loke, som leder jättarna under denna strid, kommer att döda och dödas av Heimdall, hans motsatta gudom.
Valhalls närvaro i kulturen
Vikingarnas paradis är en mycket känd plats som ofta nämns inom nordisk mytologi. Det är därför logiskt att se den representerad vid många tillfällen, i olika kulturella verk.
Valhall har gett namn åt olika musikstycken inom genren heavymetal, och särskilt viking metal. Band som Amon Amarth eller Bathory har gjort det till titeln på en av sina låtar. Rockbandet 30 Seconds to Mars har gjort en beskrivning av det.
Visuella verk refererar också till det. Inom tv-spelssektorn gör den mycket populära sagan Final Fantasy ofta anspelningar på det. I Skyrim, som släpptes 2011, kallas de nordiska krigarnas paradis för Sovngarde. Sagan Assassin’s Creed, en av de mest sålda, lanserade dessutom en del i slutet av 2020, Valhalla, om vikingarnas universum. Serierna Vikings och The Last Kingdom tar också upp ämnet mycket ofta, medan Warboys i Mad Max Fury Road hoppas på att få komma till Valhall.
Konstnären Peter Madsen skapade sin serietidning med namnet på vikingarnas paradis 1979. En dansk tecknad film, som kom ut 1986, är inspirerad av det och illustrerar Snorres Edda. Kompositören Richard Wagner skapade operan Ragnarök, där ett 6 minuter långt stycke är utformat som gudarnas intåg i Valhall. Teaterpjäsen Valhalla, regisserad av Sara Lemaire och Anna Nilsson och producerad av det belgiska kompaniet Petri Dish, är ett annat exempel.
