Vikingahus: arvet från skandinavisk arkitektur
Vikingatidens civilisation präglades av en slående kulturell dikotomi. Å ena sidan har vi de modiga krigarna och de gudomliga bedrifterna i vikingarnas mytologi. Å andra sidan upptäcker vi vikingarnas fina hantverk i all sin prakt.
Vikingarna var mästare på smycken, måleri och skulptur, men de var även skickliga snickare och arkitekter. Vikingahusen utgör ett av de många arven från deras kultur, en karaktäristisk signatur som förskönar de nordiska regionerna.
Vikingahusens arkitektur, en konstform i sig
Det är inte bara entusiaster av vikingakonst och kultur som känner igen den karaktäristiska stilen i skandinavisk arkitektur. Dessa monument och byggnader, som idag betraktas som kulturarv, inspirerar fortfarande modern arkitektur i de nordiska länderna.
En tydlig mångfald
Den medeltida skandinaviska arkitekturen är mycket närvarande i Danmark. Man hittar alla typer av konstruktioner, nämligen: vikingahus i flera varianter, de imponerande vikingaborgarna (trelleborgar) och båthus (naust eller nøst på fornnordiska). Kultplatser, kopplade till kristnandet av de skandinaviska folken, är av senare datum.
Oftast låg vikingahusen isolerade. De befann sig i centrum av gårdar, omgivna av bördig mark. Vissa hönshus och stall var anslutna till dem. Det var sällsynt att byggnaderna var samlade i små städer. Utöver det som nämnts fanns även helt andra typer av bostäder, handelsplatser och verkstäder.
Å andra sidan var konstruktionsteknikerna som användes vid byggandet av vikingahus mångfaldiga:
- Ibland hanterade de trä, det främsta byggmaterialet, genom att passa ihop och korsa bjälkar och plankor;
- Ibland kompletterade de sitt arbete med väggar av lera eller gödsel, eller så ersatte de träet med material som var mer lättillgängliga.
Vikingahusens egenskaper
Ett av de mest slående elementen i vikingahusens arkitektur är proportionerna. Konstruktionerna var nästan aldrig på höjden, utan på bredden och längden. Med undantag för borgarnas torn var byggnaderna låga och flera meter långa.
Dessutom var majoriteten av vikingahusen byggda av högkvalitativt ekträ från danska skogar. I Sverige och Norge ersattes det av hugget och sammanfogat barrträ. Trästommen var oftast synlig på insidan, mellan bjälkar graverade med vikingasymboler och horisontella stödbjälkar.
Med tiden förfinades konstruktionsteknikerna för att möjliggöra bättre hållbarhet. Fukt, den främsta orsaken till slitage, undveks genom ytbehandlingar av lera och gödsel.
Ett annat känt isoleringsmaterial är torv, från markens översta lager, som lades i remsor eller block. För att skydda bjälkarna från markfukt placerades stenar på djupet runt deras baser.
Slutligen är det triangulära taket på vikingahus nästan konstant. Det består av tre lager: ett inre lager av torv med gräset vänt nedåt, sedan ett mellanlager av kompakt jord och ett sista lager torv vänt uppåt. Som vi ska se nedan kan de även vara gjorda av trä.
För att hålla värmen tände vikingarna eldar inomhus. Röken evakuerades genom ett hål i taket. Det var först långt senare som skorstenar utvecklades. Det är därför man kallade vikingahusen för rökhus. Bristen på ventilation och dåliga luftsystem var också orsaken till många luftvägssjukdomar.
Typer av vikingakonstruktioner beskrivna i litteraturen
Även om vikingahus liknar varandra vid första anblick, kan ett tränat öga se skillnad på de olika typerna av konstruktioner. Beroende på vilken funktion de tjänade och ägarnas sociala status skiljer sig bostäderna åt genom fina nyanser. Forskare och arkeologer har lyckats kategorisera vikingakonstruktioner i flera klasser.
1 — Vikingatida långhus
Rekonstruktion av en vikingahövdingas långhus på Lofotr Vikingmuseum, på Lofoten i Norge.
Långhus (eller langhús på fornnordiska, skalar på isländska) är gamla vikingabostäder. Även om de var byggda på längden, var de bara 5 till 7 meter breda.
Deras dimensioner varierade dessutom beroende på ägarens rikedom. Enkla boningar på landsbygden var bara 15 meter långa, medan hus tillhörande vikingar med högre status kunde överstiga 25 meter.
Väggarna är ovala, krökta i en trubbig vinkel, så att taket påminner om formen av en båt upp och ner. Detta intryck förstärks av att ändarna är smalare än den centrala delen. På insidan tvivlar forskare till och med på att pelarna var vertikala, då de verkar ha varit lutande.
Inuti ett vikingatida långhus hittar man två centrala rader av bjälkar i linje parallellt med dess längdaxel. Huset är indelat i flera rum genom träväggar.
Faktum är att hela ättlingarna till samma familj sov under samma tak, och eventuellt även hushållets trälar. Man räknar därför med ungefär ett femtiotal personer per långhus. Trälar och djur var separerade från de andra invånarna och höll till i den östra delen.
Längs den centrala gången tände man eld för att värma upp utrymmet. Golvet bestod av packad jord för att delvis absorbera fukt.
Naturligtvis var byggandet av långa vikingahus ett mödosamt arbete. Förutom att det krävde enormt mycket arbetskraft, behövde man tillgång till tillräckligt med trä. Om eken inte räckte till, ersattes den av flätade kvistar.
2 — Vikingatida grophus
Som namnet antyder är grophuset (som på danska kallas grubehus) delvis byggt under marknivå. Det rör sig om halvt underjordiska hus: deras fundament är grävda 4 till 5 meter ner i marken. Marken utgör alltså den nedre delen av väggarna. Detta gör det möjligt att utnyttja omgivningen för termisk isolering.
Till skillnad från långhusen är dessa bostäder lika långa som breda, och ibland cirkulära. Eftersom byggmaterialen inte är så omfattande, uppskattar man att deras byggkostnad var låg.
Därför var detta små hus avsedda för de mest blygsamma hushållen, och användes ibland som verkstäder för hantverk eller handel. Dessutom har bevis visat att man även lagrade matförråd där. I Löddeköppinge i Sverige finns flera grupper av grophus som tros ha härbärgerat resande köpmän tillfälligt.
Även om forskningen har hittat rester av avföring där, är det osannolikt att grophus faktiskt var vikingarnas toaletter. Det rör sig snarare om avfall som dumpats efter att platsen förfallit. Efter vikingatidens slut övergavs denna typ av konstruktion.
3 — Vikingatida stadshus
Källa: World History Encyclopedia (worldhistory.org)
Långt från landsbygdens konstruktioner organiserade kring gårdar och jordbruksmark, var vikingatida stadshus sällsynta. Byggmaterial och isoleringstekniker var mer avancerade där. Man märker direkt att husen är mer sofistikerade och deras arkitektur modernare. De var något högre och hade en övre våning för sovplatser.
Bland dessa tätorter nämner vi Uppsala, Kaupang och Ribe, kända gamla städer från vikingatiden. Den mest anmärkningsvärda av dessa småstäder är Heiðabýr, som vi nu känner som Hedeby. Förr i tiden var staden så betydelsefull att den skyddades av två stora murar i söder: Dannevirke och Kovirke.
Den har nyligen införlivats i tyskt territorium, efter att länge ha tillhört Danmark. Eftersom konstruktioner som är över tusen år gamla är anmärkningsvärt välbevarade där, har staden klassats som UNESCO-världsarv.
4 — Vikingaborgar
Rekonstruktion av borgen Fyrkat nära Hobro, Danmark.
Borgarna är cirkulära vikingahus förstärkta med rader av vertikala träpelare som stöder väggarna från utsidan. Deras syfte var att skydda städerna från fiendeattacker. För extra säkerhet var taket dessutom format av träplattor.
Två historiska platser skildrar vikingaborgar: borgen Fyrkat i Hobro, den äldsta som upptäckts i Danmark, och Trelleborg, som ligger i närheten av Slagelse.
5 — Båthus
Dessa vikingakonstruktioner hade en alldeles särskild funktion: att förvara skepp och båtar när de inte var ute till havs. Naturligtvis utvecklades deras storlek i takt med vikingaskeppen. Långskeppen, till exempel, krävde båthus som var flera meter långa. Många arkeologiska utgrävningar har upptäckt spår av dessa konstruktioner i närheten av stora sjöar som leder ut till havet.
Geografiska variationer av vikingahus
Som stora upptäcktsresande dominerade vikingarna snabbt regionen. Den nordiska arkitekturen upplevde därför små regionala variationer, främst kopplade till klimatet och miljöns egenskaper. Två platser för vikingahus sticker ut:
- Torfbæir, vikingahus på Island eller torvhus. Deras tak är täckta med lerjord toppad med grästorv. Dessa bondgårdar härstammar från vikingatiden och är uppdelade i två delar. Den första delen, Innhus, fungerade som bostadsutrymme och förvaringsplats för mat; den andra, Uthus, var avsedd för verktyg och boskap. Efter ett vulkanutbrott försvann majoriteten av torvhusen. En av de mest ikoniska konstruktionerna är huset Eiríksstaðir beläget i Haukadalur-dalen.
- Vikingahus på Grönland: de länder som erövrades av Erik Röde hade små vikingakolonier. I brist på robust ekträ var vikingahusen som fanns där nästan helt byggda med grästorv och torvblock. Erik Torvaldssons (kallad den röde) hus heter Brattahlid och kan hittas i Qassiarsuk.
Organisation, inredning och vikingatida möbler
Medan den yttre arkitekturen hos vikingahus varierar drastiskt beroende på miljö, funktion och invånarnas behov, är interiören en ganska konstant karaktär. Överallt i Skandinavien var vikingarnas kulturarv enhetligt och karaktäristiskt för vikingatiden.
De olika utrymmena i ett vikingahus
Vid ingången finns en lång hall som fungerar som centralt rum, eldaskali. Typiskt sett var hallarna i stadshusen mindre rymliga, men det förklaras av att det också fanns färre invånare där.
Det rör sig om ett gemensamt vardagsrum, precis som festsalen där banketter hölls. Gemenskapslivet var av största vikt under vikingatiden, vilket förklarar varför sådana kollektiva zoner fanns.
I de andra rummen finns bänkar uppställda längs sidorna för att sova, långt från den centrala korridoren som bildas av bjälkarna. För hus på höjden, som borgar och vikingatida stadshus, noterar man ibland en andra sovzon på övervåningen.
Vikingar av hög rang hade råd att organisera specialrum för vissa familjemedlemmar och separerade trälar och besökare.
Och så blev det ljus
Längs den centrala remsan är golvet gjort av packad jord. Trägolv var däremot reserverade för lyxiga bostäder.
Det var så här elementära former av eldstäder uppstod. Flera cementerade gropar begränsade av stenar var utspridda längs gången, var och en med ett motsvarande hål i taket.
Dessa anordningar tjänade inte bara till att generera ljus och värme, utan även för matlagning. Vid behov lades en extra ljuskälla till: träfacklor.
Den karaktäristiska vikingatouchen
Det nordiska folket livade upp de själlösa väggarna med den passion de kände för sin kultur. Det är detta som ger all charm åt de gamla arkeologiska fynd som härrör från denna tid. Överallt i Skandinavien beundrar man på museer:
- Vikingatida möbler: särskilt pallar, kistor, sängar och bord i snidat trä. Det är genom att inspektera rika vikingars gravar och kultplatser som sådana dyrbara föremål har återfunnits.
- Vikingatida dekorationer: berikade av upptäckten av pigment på träarbeten, skulpturer och graveringar av vikingatida runor som delikat präglats på husens bjälkar, samt rester av gobelänger.
Vikingahusen var en sann fristad; en lugn hamn där vikingakrigare firade sina segrar och där den nordiska kulturen blomstrade. Trots blygsamma medel har moderna skandinaviska bostäder i hög grad påverkats av deras enkelhet och originalitet.
