I vår fantasi svingar vikingakrigaren ett svärd. I verkligheten höll han betydligt oftare i en yxa – och det är ingen liten detalj. Svärdet var dyrt, krävde kilon av järn och en erfaren smed; få män ägde ett. Yxan var däremot varje gårds redskap: man högg ved med den, bar den i bältet och vände den mot fienden när dagen kom. Det är den frie bondens vapen, bóndis vapen, och det är precis vad som gjorde den så ikonisk.
En familj av verktyg som blev vapen
Alla vikingayxor ser inte likadana ut. Den lilla kastyxan och skäggyxan – vars egg sträcker sig nedåt för att kunna haka tag i en sköld eller en arm – användes i närstrid. I den andra änden av skalan fanns breiðøx, den danska tvåhandsyxan som dök upp mot slutet av vikingatiden och kunde klyva en hjälm: det är den som huscarlarna svingar på Bayeuxtapeten, omkring år 1070.
När yxan blir ett statussymbol
Vissa yxor var aldrig avsedda för strid. Mammenyxan, som upptäcktes i en dansk grav från 900-talet, är inlagd med silvertrådar som bildar slingor med fåglar och rankor – ett prestigeföremål, begravt med en man av hög rang. Den påminner oss om att ett vapen hos skandinaverna även kunde vara en social markör.
Och myten om hornen?
Ett ord för att krossa en seglivad myt: ingen vikingayxa – och ingen vikingahjälm – var prydd med horn. Denna bild kommer från 1800-talet, från operakostymer och romantisk bildkonst, inte från arkeologiska utgrävningar. Den äkta vikingayxan är stilren, funktionell och desto mer imponerande för det.
Våra vikingayxor återskapar dessa historiska former, från skäggyxan till den stora stridsyxan.
